Kapitel 5
Kokain och crack-kokain

Tillgång och tillgänglighet (133)

Produktion och handel

Kokain är den tredje största drogen i den internationella narkotikahandeln efter marijuana och hasch. Uttryckt i beslagtagna volymer – 578 ton över hela världen år 2004 – skedde merparten av handeln med kokain år 2004 fortfarande i Sydamerika (44 %) och Nordamerika (34 %) följt av Västra och Centrala Europa (15 %) (CND, 2006).

Colombia är den absolut största producenten i världen av illegal koka, följt av Peru och Bolivia. Den globala kokainproduktionen år 2004 uppskattats ha ökat till 687 ton, varav Colombia stod för 56 %, Peru för 28 % och Bolivia för 16 % (UNODC, 2005). Merparten av det kokain som beslagtas i Europa kommer direkt från Sydamerika (Colombia) eller via Centralamerika och Västindien. Under 2004 rapporterades Surinam, Brasilien, Argentina, Venezuela, Ecuador, Curaçao, Jamaica, Mexico, Guyana och Panama vara transitländer för kokain som förs in i EU (Nationella Reitoxrapporter, 2005; Världstullorganisationen, 2005; CND, 2006; INCB, 2006a; Europol, 2006). Andra transitområden var Afrika, alltmer Västra Afrika och länder i Guineabukten (främst Nigeria), men också Östafrika (Kenya) och nordvästra Afrika via öarna utanför Mauretaniens och Senegals kust (CND, 2006; INCB, 2006a). De viktigaste införselländerna i EU var fortfarande Spanien, Nederländerna och Portugal liksom Belgien, Frankrike och Storbritannien (Nationella Reitoxrapporter, 2005; CND, 2006; Europol, 2006). Även om Spanien och Nederländerna fortfarande spelar en viktig roll som distributionscentra för det kokain som förs in i EU kan de intensifierade kontrollerna längs den spanska nordkusten (Galicien) och strategin med fullständiga kontroller på flyg från vissa länder (134) till flygplatsen Schiphol (Amsterdam) ha spelat en roll för utveckling av alternativa rutter. De nya rutterna går i allt högre grad via Afrika men också via Östra och Centrala Europa där sekundärdistribution sker från dessa platser till Västra Europa (Nationella Reitoxrapporter, 2005; Världstullorganisationen, 2005; INCB, 2006a).

Beslag

Under 2004 gjordes i EU uppskattningsvis 60 000 beslag av totalt 74 ton. De flesta beslagen av kokain rapporteras i Västeuropa, och särskilt i Spanien som står för ungefär hälften av alla beslag och mängder som konfiskerats i EU under de senaste 5 åren (135). Under perioden 1999–2004 ökade antalet beslag av kokain (136) totalt sett i EU, medan mängderna (137) varierade inom en uppåtgående trend. Att döma av uppgifter från de rapporterande länderna förefaller emellertid mängderna att ha minskat under 2004, kanske i jämförelse med den exceptionellt stora kvantitet som beslagtogs i Spanien 2003.

Pris och renhetsgrad

Genomsnittspriset på kokain i missbrukarledet varierade avsevärt inom EU år 2004: från 41 euro per gram i Belgien till 100 euro per gram i Cypern, Rumänien och Norge (138). Genomsnittspriserna för kokain, korrigerade för inflation (139), visade en övergripande nedåtgående trend under perioden 1999–2004 i samtliga rapporterande länder (140) utom Luxembourg där genomsnittspriset föll fram till 2002 och därefter steg, och Norge där priserna steg kraftigt 2001 för att därefter stabiliseras.

Jämfört med heroin har kokain i missbrukarledet i genomsnitt en hög renhetsgrad. År 2004 varierade kokainets renhetsgrad mellan 24 % i Danmark och 80 % i Polen. Majoriteten länder rapporterade en renhetsgrad i intervallet 40–65 % (141). Tillgängliga uppgifter för perioden 1999-2004 tyder på en övergripande minskning av den genomsnittliga renhetsgraden för kokain i de flesta rapporterande länder (142), även om den ökade i Estland (efter 2003), Frankrike och Litauen och förblev stabil i Luxemburg och Österrike.

Internationella åtgärder mot kokainproduktion och handel

Projektet COLA som drivs av Europol syftar till att identifiera och rikta in sig på latinamerikanska och närstående kriminella grupper som arbetar mot och inom EU främst med kokainhandel. Genom projektet lämnas operativt stöd till aktiva undersökningar i deltagande medlemsstater och förbättras den strategiska underrättelsebilden. Projektet kompletteras av Europol Cocaine Logo System, ECLS, som är en årligen uppdaterad katalog. I denna katalog sammanställs fotografisk och annan grundläggande information om kokainbeslag och om logotyper/märkning på drogerna och tillhörande förpackningar så att man kan identifiera matchningar mellan beslagtagna partier. Syftet är också att främja internationellt samarbete och informationsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter (Europol, 2006).

Projekt Operation Purple, som är i drift sedan 1999, är avsett att förhindra avledning av kaliumpermanganat (143) från laglig handel för att användas i olaglig framställning av kokain särskilt i Syd- och Nordamerika. Den lagliga handeln med kaliumpermanganat är stor: sedan 1999 har 30 exporterande länder/territorier lämnat in 4 380 förhandsanmälningar om export till INCB för totalt 136 560 ton kaliumpermanganat. Sedan 1999 har 233 leveranser som omfattat drygt 14 316 ton av ämnet stoppats eller tagits i beslag på grund av farhågor om beställningarnas eller de slutliga användarnas legitimitet, och avledningar har konstaterats. Under 2004 beslagtogs 1,4 ton kaliumpermanganat i Europa främst i Ryssland följt av Rumänien och Ukraina (144) (INCB, 2006b).

Smugglarna förefaller att ha hittat sätt att undvika de kontroller och övervakningsmekanismer som införts genom Operation Purple. Även om olaglig framställning av kokain inte har anknytning till Asien växer farhågorna för att smugglare inriktar sig på den regionen för att avleda kaliumpermanganat från den lagliga handeln. Man fruktar också att smugglare kan avleda kaliumpermanganat till den andiska subregionen via Karibien. Samtidigt som vissa framgångar har skördats när de gäller att identifiera misstänkta transaktioner och att stoppa leveranser, har INCB (2006b) manat regeringarna att utveckla operativa förfaranden för att kunna följa information bakåt från beslagtagna kokainlaboratorier för att spåra kemikalierna tillbaka till källan, identifiera transitländer och undersöka handelsföretag för att därmed försvåra för smugglarna att omlokalisera sina verksamheter.

Prevalens och mönster för användning av kokain

Baserat på nyare nationella befolkningsundersökningar uppskattas cirka 10 miljoner människor i Europa (145), eller drygt 3 % av den vuxna befolkningen, att de någon gång har provat kokain (livstidsprevalens)(146). Nationella siffror om rapporterad användning varierar mellan 0,5 % och 6 %, där Italien (4,6 %), Spanien (5,9 %) och Storbritannien (6,1 %) ligger i den övre delen av intervallet. Det uppskattas att cirka 3,5 miljoner vuxna, vilket motsvarar 1 % av alla vuxna, har använt kokain under de föregående tolv månaderna. Nationella siffror varierar mellan 0,3 % och 1 % i de flesta länderna även om de är högre i Spanien (2,7 %) och Storbritannien (2 %).

Precis som är fallet med andra olagliga droger, förekommer kokainanvändning främst bland unga vuxna. Livstidsprevalensen är högst bland unga vuxna i åldersgruppen 15-34 år, även om antalet som använt drogen under de föregående tolv månaderna är något högre i gruppen 15-24 år. Kokain förefaller främst vara en drog som används av personer i tjugoårsåldern men jämfört med cannabis är kokainanvändning mindre förankrad bland yngre. Livstidsprevalensen i åldersgruppen 15-34 år varierar mellan 1 % och 10 % och de högsta nivåerna finns även i det här fallet i Spanien (8,9 %) och i Storbritannien (10,5 %). När det gäller användning de senaste tolv månaderna är andelen 0,2 % och 4,8 %. I Danmark, Irland, Italien och Nederländerna noteras andelar på omkring 2 %, medan Spanien och Storbritannien har en andel på över 4 % (Figur 6). Uppgifter från enkäter i skolorna visar mycket låg livstidsprevalens för användning av kokain. Siffrorna varierar från 0 % i Cypern, Finland och Sverige till 6 % i Spanien. Livstidsprevalensen för användning av crack-kokain ligger ändå lägre och varierar mellan 0 % och 3 % (Hibell et al., 2004).


Figur 6 Andel bland alla vuxna (i åldern 15-64) och andel unga vuxna (i åldern 15-34 och 15-24) som har använt kokain det senaste året

Observera:

Uppgifterna är hämtade från de senast tillgängliga nationella undersökningarna i respektive land vid tiden för rapportering. För ytterligare information se tabell GPS-8, GPS-11 och GPS-18 i statistikbulletinen 2006.

Källor:

Nationella Reitoxrapporter (2005), uppgifter hämtade från befolkningsenkäter, rapporter eller vetenskapliga artiklar.

skriva ut


Kokainmissbruket är mer framträdande hos unga män. Undersökningar från Danmark, Tyskland, Spanien, Italien, Nederländerna, Storbritannien och Norge har till exempel visat att livstidsprevalensen bland män i åldern 15–34 år var mellan 5 % och 14 %. Siffrorna beträffande användning de senaste tolv månaderna var lägre. Fyra länder rapporterade dock andelar över 3 %, och i Spanien och Storbritannien var andelen 6–7 % (147), vilket tyder på att ungefär 1 av 15 unga män nyligen har använt kokain. I städer är användningen av kokain förmodligen betydligt mer utbredd.

I den allmänna populationen förefaller användning av kokain ske vid enstaka tillfällen, främst på helger och i nöjesmiljöer (på barer och diskotek) där det kan vara ganska vanligt. Forskningsenkäter som genomförts bland ungdomar i dans- och musikmiljöer i olika länder visar prevalensskattningar för kokainanvändning som är mycket högre än för den allmänna populationen, med livstidsprevalens som varierar från 10 % till 75 % (se temakapitlet om användning av narkotika i nöjesmiljöer). I Storbritannien rapporterade exempelvis British Crime Survey 2004/05 ett prevalensestimat för användning av narkotika tillhörande klass A bland personer som besöker diskotek eller nattklubbar som var minst två gånger högre än andelen bland dem som inte frekventerade dessa miljöer (Chivite-Matthews et al., 2005) (se också temakapitlet om användning av narkotika i nöjesmiljöer). I genomsnitt cirka en tredjedel av alla vuxna i Europa som någon gång har använt kokain har använt det under de föregående tolv månaderna. Som jämförelse rapporterar endast 13 % att de har använt drogen under de föregående 30 dagarna. Exempelvis rapporterar 2 – 4 % av männen i åldersgruppen 15 – 24 år i Spanien, Italien, Storbritannien och Bulgarien (148) att de har använt kokain under de föregående 30 dagarna. En mycket grov uppskattning av nuvarande användning av kokain i Europa vore cirka 1,5 miljoner vuxna i gruppen 15–64 år (80 % i gruppen 15–34 år). Dessa siffror kan betraktas som en minimiuppskattning eftersom underrapportering sannolikt sker i många länder.

Mönstren för kokainanvändning ser mycket olika ut i olika användargrupper. I en nyare undersökning av flera städer sniffade majoriteten (95 %) av dem som definierades som socialt integrerade användare kokain. Bara en bråkdel av dem hade någonsin rökt eller injicerat drogen men kombinerad användning av cannabis och alkohol var mycket vanlig (Prinzleve et al., 2004). Bland användare i missbruksbehandling eller i socialt marginaliserade grupper, förekom injicering ofta och användning av crack var vanlig i Hamburg, London och Paris och i mindre utsträckning i Barcelona och Dublin. I den allmänna befolkningen i Europa förefaller användning av crack vara låg. Livstidsprevalensen för crackanvändning rapporterades exempelvis vara 0,5 % i Spanien (2003) och 0,8 % i Storbritannien (Chivite-Matthews et al., 2005). Livstidsprevalensen för crackanvändning i klubbmiljöer undersöktes i tre länder och befanns till och med vara lägre än heroinanvändning (Tjeckien 2 %, Storbritannien 13 % och Frankrike 21 %). Användning av crack i marginaliserade grupper eller bland opiatanvändare är emellertid en källa till oro i många städer. I en grupp om 94 sexarbetare som arbetar på gatorna i Amsterdam var livstidsprevalensen beträffande crack-kokain extremt hög och låg på 91 % (Korf, 2005, citerad i den holländska nationella rapporten).

Som jämförelse kan nämnas att i USA:s nationella undersökning av hälsa och narkotikaanvändning 2004 var livstidsprevalensen för kokainanvändning 14, 2 % bland vuxna invånare (i åldern 12 år och äldre), vilket skiljer sig markant från det europeiska genomsnittet på 3 %. Andelen som uppgav att de hade använt kokain de senaste tolv månaderna var 2,4 %, vilket kan jämföras med det europeiska genomsnittet på 1 %. Vissa EU-länder, som exempelvis Spanien (2,7 %) och Storbritannien (2 %), har dock rapporterat siffror i samma intervall som i USA (149). De jämförelsevis höga siffrorna för livstidsprevalens i USA kan delvis hänga samman med att kokain spreds tidigare i USA än i Europa.

Bland unga vuxna (åldersgruppen 16–34 år), var USA:s siffra 14,6 % (använt någon gång), 5,1 % (använt under de senaste tolv månaderna) och 1,7 % (använt den senaste månaden). De genomsnittliga siffrorna i EU för åldersgruppen 15-34 år var cirka 5 % (använt någon gång ), 2 % (använt under de senaste tolv månaderna) och 1 % (använt den senaste månaden).

Trender när det gäller användning av kokain


Figur 7 Trender när det gäller andelen unga vuxna (i åldern 15-34) som har använt kokain det senaste året

Figur 7

Observera:

(1) Det danska värdet för 1994 står för ”hårda droger”.

Uppgifterna är hämtade från de senast tillgängliga nationella undersökningarna i respektive land vid tiden för rapportering. För ytterligare information se tabell GPS-4 i statistikbulletinen 2006.

Källor:

Nationella Reitoxrapporter (2005), uppgifter hämtade från befolkningsenkäter, rapporter eller vetenskapliga artiklar.

skriva ut


Under flera år har man, baserat på uppgifter från olika källor (t.ex. marknadsindikatorer, behandlingsefterfrågan, dödsfall) varnat för risken att kokainanvändningen ökar i Europa. Även om tillgänglig information om trender när det gäller användning av kokain i befolkningen förbättras när fler länder genomför upprepade undersökningar, är uppgifterna fortfarande begränsade. När det gäller kokain utgör de låga prevalensnivåerna och den sannolika underrapporteringen av användningen ytterligare svårigheter.

Kokainanvändningen de senaste tolv månaderna ökade betydligt bland unga människor mellan 1996 och 2000, men har sedan 2000 i Storbritannien och 2001 i Spanien varit relativt oförändrad. I Tyskland noterades en måttlig ökning 1990-2000 men siffrorna har förblivit stabila på senare år och legat på nivåer tydligt under de som konstaterats i Spanien och Storbritannien (Figur 7).

Måttliga ökningar av kokainanvändningen de senaste tolv månaderna har iakttagits i Danmark (fram till år 2000), Italien, Ungern, Nederländerna (fram till 2001) och Norge. Denna trend måste tolkas med försiktighet eftersom den baseras på endast två enkäter i varje land.

När det gäller kokain och andra ämnen (t.ex. ecstasy, amfetaminer, hallucinogena svampar) skulle det vara lättare att identifiera trender om analysen inriktades på grupper där användning av droger är koncentrerad, synnerhet unga människor som bor i stadsområden. Dessa populationer utforskas mer djuplodande i temakapitlet om användning av narkotika i nöjesmiljöer. Information från enkäter bör dessutom kompletteras med fokuserade enkäter bland unga människor i utvalda grupper (nöjesmiljöer).

Uppgifter om efterfrågan på behandling (150)

Efter opiater och cannabis är kokain den drog som personer som påbörjar en missbruksbehandling oftast uppger som orsak till begäran om behandling. Kokain svarar för ungefär 8 % av den totala behandlingsefterfrågan i EU 2004 (151). Det bör dock noteras att Spanien som vanligen rapporterar höga siffror för behandlingsefterfrågan i samband med kokainmissbruk ännu inte har lämnat in några uppgifter. Bakom denna totala siffra döljer sig dock stora skillnader mellan länderna: i de flesta länder gäller en ganska liten del av behandlingsefterfrågan kokainmissbruk, men i Nederländerna (37 %) och tidigare Spanien (26 % år 2002) är andelen klienter som söker behandling för kokainmissbruk mycket högre. I de allra senast tillgängliga uppgifterna rapporterar en grupp länder procentandelar för kokainklienter av samtliga klienter i behandling mellan 5 % och 10 % (Danmark, Tyskland, Frankrike, Irland, Italien, Cypern, Malta, Storbritannien och Turkiet), medan andelarna i återstående länder är mycket låga (152). I flera länder är andelen nya klienter som söker behandling för ett primärt kokainmissbruk högre än bland klienter totalt (153) och totalt sett cirka 12 % av alla nya klienter som söker behandling rapporteras vara kokainrelaterade. Kokain uppges också som sekundärdrog av ungefär 12 % av nya klienter (154).

Trenden med ett ökande antal klienter som söker behandling för kokainanvändning som rapporterats under föregående år håller i sig: från 1999 till 2004 tyder en analys, som interpolerar för uppgifter som inte inkommit, på att andelen nya klienter som söker behandling för kokainanvändning ökade från cirka 10 % till 20 % under denna period (baserat på 17 EU-länder samt Bulgarien och Rumänien) (155).

Totalt sett gäller merparten av efterfrågan på behandling för kokainmissbruk inte crack-kokain. Ungefär 80 % av nya kokainklienter använder kokainhydroklorid (pulverkokain), och under 20 % av dem använder crack-kokain. Missbrukare av crack-kokain kan emellertid utgöra en särskild utmaning för vården eftersom de tenderar att komma från mer marginaliserade grupper i samhället än användare av kokainpulver. En europeisk studie om kokainanvändning (pulver och crack-kokain) fann en koppling mellan användning av crack-kokain och sociala och psykiska problem. Studien rapporterade också att användning av crack-kokain i sig inte är tillräcklig för att förklara de sociala eller psykiska hälsoproblemen (Haasen et al., 2005). En nyligen genomförd studie av 585 kokain- och crack-klienter i Skottland fann att sannolikheten var större att användare av crack hade en längre historia av problematisk narkotikaanvändning och var mer inblandade i kriminella verksamheter (Neale and Robertson, 2004, citerad i Storbritanniens nationella rapport).

Om man studerar profilen för kokainklienter i öppenvården framkommer att klienter som använder kokain som primärdrog vanligen är äldre än andra narkotikakonsumenter: 70 % är i åldersgruppen 20–34 år med en mindre andel (13 %) i åldersgruppen 35–39 år (156).

Kokain används ofta i kombination med andra droger, ofta cannabis (31,6 %), opiater (28,6 %) eller alkohol (17,4 %)(157). Lokala undersökningar av injektionsmissbrukare tyder på att kombinationen heroin och kokain i injektioner på vissa håll håller på att öka i popularitet (en kombination som av injektionsmissbrukare ibland kallas ”speedballing”). Kombinationen av opiater och kokain framgår för närvarande tydligare i behandlingsuppgifterna. Bland klienter som är primäranvändare av opiater, uppgav 31 % i Italien, 42 % i Nederländerna 44 % i Storbritannien sig ha kokain som sekundärdrog. Bland primära kokainanvändare rapporterade 28 % I Italien och 38 % i Storbritannien ha opiater som sekundärdrog.

Behandling av kokainberoende

Det finns inte tillräckliga belägg för att stödja farmakologiska behandlingar av kokainberoende eller beroende av andra psykostimulantia. I en övergripande översyn av användning av farmakologiska behandlingar för användare av psykostimulantia, sluter sig Shearer and Gowing (2004) till att substitutionsterapi, som är framgångsrik när det gäller beroende av opiater och nikotin och som har potential att locka till sig och hålla kvar missbrukare i behandling, inte ännu har blivit tillräckligt provad för användare av stimulantia. En granskning av litteraturen om resultat av och effektivitet hos behandling av kokainberoende, inklusive reaktioner på behandling av psykiska problem hos användare av crack-kokain, har nyligen offentliggjorts av ECNN (158).

I vissa länder, bland annat USA och Storbritannien, investerar man för närvarande betydande summor på att bygga upp olika behandlingsmöjligheter genom immunterapi som syftar till att utveckla antikroppar som kan genskjuta kokainet i blodomloppet innan det når det centrala nervsystemet (se ruta om immunterapi för kokainmissbrukare).


Ruta 13: Immunterapi för kokainmissbrukare

I motsats till heroinberoende som kan behandlas med agonister som metadon eller antagonister som naltrexon, finns det för närvarande ingen medicinsk behandling av kokainberoende. Orsaken till detta är den mekanism genom vilken kokain verkar på hjärnans neurotransmittorer dopamin och serotonin. Medan heroin binds till hjärnans opiatreceptorer, som mu-receptorerna, och imiterar effekten hos kroppens egna endorfiner, förhindrar kokain reabsorption av dopamin (och serotonin) från den neuronala synapsen när det har haft sin effekt, vilket leder till ackumulering av transmittorämnet och en förlängning och förstärkning av dess effekt.

Detta behöver inte betyda att det är omöjligt att utveckla en medicinsk behandling av kokainberoende, men uppgiften kan vara svårare och innefatta andra koncept än de som använts vid utveckling av behandlingar av heroinberoende.

En intressant del av forskningen är utnyttjandet av immunterapi, dvs. utveckling av ett vaccin som skulle “neutralisera” kokainets effekt genom att förhindra drogen från att nå hjärnan. Det underliggande konceptet har genomgått begränsade tester. Ett vaccin som utvecklats i Storbritannien har testats på ett litet antal (18 totalt) kokainberoende klienter under en period på 14 veckor. Man fann att tre fjärdedelar av den vaccinerade kohorten av kokainmissbrukare kunde hålla sig drogfria under en period på tre månader utan några obehagliga bieffekter. Efter sex månader uppgav både de som hade återfallit i missbruk och de som höll sig fortsatt drogfria att de euforiska känslorna inte var lika starka som före vaccinationen. Som ett resultat av dessa rön håller vaccinet, kallat narkotika–protein konjugat TA-CD, nu på att genomgå klinisk fas 2-prövningar. En alternativ immunoterapeutisk metod innefattar utveckling av monoklonala antikroppar mot kokain, men den metoden har ännu bara testats prekliniskt.

Den potentiella fördelen med kokainvaccinet TA-CD har väckt etiska frågor beträffande användning av vaccin: vem ska få det, vem ska fatta beslutet och på vilka kriterier etc.


En kombination av flera specifika åtgärder för psykosocial behandling betraktas för närvarande som den mest lovande behandlingen av användare av kokain och andra psykostimulantia. Åtgärder för att stärka samhällsförankringen (community reinforcement approach, CRA) kombinerade med villkorad styrning har visat sig kunna minska kokainanvändning på kort sikt (Higgins et al., 2003; Roozen et al., 2004).

CRA är en intensiv behandling som innefattar medverkan av familj, vänner och andra medlemmar i klientens sociala nätverk under hela behandlingstiden och består i att träna klienterna att ta sociala kontakter, att förbättra deras självbild, och att finna arbete och givande fritidsaktiviteter så att de kan skapa sig en annan livsstil (Roozen et al., 2004). Denna behandling i kombination med villkorad styrning – en metod som syftar till att påverka klienternas beteende genom att erbjuda meningsfulla incitament, t.ex. presenter, värdecheckar eller privilegier i utbyte mot kokainfria urinprov – har givit positiva effekter hos kokainberoende klienter i öppenvård i fråga om drogmissbruk och psykosocialt beteende under behandlingsfasen och uppföljningen efter behandlingen. Effekterna på kokainanvändningen föreföll dock vara begränsade till behandlingsperioden (Higgins et al., 2003).

Nya tillvägagångssätt när det gäller den mycket problematiska gruppen heroinanvändare som samtidigt missbrukar kokain och crack har som primärt behandlingsmål att minska skadeverkningarna och baseras på beteendeterapi i synnerhet villkorad styrning i kombination med underhållsprogram med metadon eller heroinstödd behandling (Schottenfeld et al., 2005; van den Brink, 2005; Poling et al., 2006).

Åtgärder för att minska skadeverkningar

Utveckling av nya tillvägagångssätt för att minska kokainmissbrukets skadeverkningar har varit begränsade i Europa. Detta kan nu vara på väg att ändras. Växande insikt om såväl kokainanvändningens omfattning och de problem som är förenade med denna användning ökar intresset för att utveckla åtgärder för att möta kokainmissbrukarnas behov. Värdet av insatser för att förhindra och minska skador på hälsan till följd av användning av kokain är fortfarande tämligen outforskat, men flera områden kan ha potential för utveckling av denna typ av åtgärder. Det är exempelvis möjligt att kokainanvändare kan ha nytta av insatser där man tar upp frågor som exempelvis den ökade toxiciteten hos kombinationer av kokain och alkohol, möjliga kopplingar mellan kokainanvändning och kardiovaskulära problem eller beteenden som kan utsätta användarna för en ökad risk att smittas av HIV eller att falla offer för en olycka eller våldsbrott. Eftersom kokainanvändning kan eskalera snabbt kan det vara värt att utforska kortvariga insatser som syftar till att uppmärksamma användarna på att de kan börja uppleva negativa följder av sitt drogmissbruk.

Ett resultat av de allvarliga hälsomässiga och sociala problem som är förenade med användning av crack-kokain är att det finns mer erfarenhet av utveckling av tjänster för denna grupp även om verksamheterna är begränsade till de relativt få städer i Europa som har ett betydande crack-kokain problem. I ett flertal städer har uppsökande program inriktats på användare av crack-kokain. Syftet är att försöka få kontakt med personer i en grupp som oftast betraktas som svår att arbeta med. Även om evidensbasen totalt sett fortfarande är relativt svag så tyder vissa studier på att fördelarna med uppsökande insatser kan öka. En studie av ett innovativt uppsökande behandlingsprogram i Rotterdam (Henskens, 2004, citerad i den holländska nationella rapporten) identifierade exempelvis faktorer som konstaterades vara viktiga för att behandla denna grupp klienter, som det ofta är svårt att förmå delta i konventionella narkotikaprogram.

Tvångsmässiga mönster för användning av crack och kokain kan vara förenade med ökat risktagande i fråga om sexuell hälsa. Vissa lågtröskelprogram inriktas särskilt på sexarbetare som använder crack och syftar till att sprida information om säker sex och droganvändning och att dela ut kondomer och glidmedel (se temakapitel om genus).

Ett mer omdebatterat tillvägagångssätt har införts i vissa städer i Europa där metoden att tillhandahålla säkra rum för konsumtion av narkotika, vanligtvis främst injicering, har utvidgats till droginhalering. Rum för övervakad inhalering har öppnats i flera städer i Nederländerna, Tyskland och Schweiz (EMCDDA, 2004c). Även om det främsta syftet med dessa tjänster är att övervaka hygienen finns det vissa belägg för att de också kan fungera som inkörsport till andra vårdmöjligheter. Övervakning av en sådan tjänst i Frankfurt, Tyskland, visade exempelvis att fler än 1 400 konsumtioner övervakades under en sex månader lång utvärderingsperiod 2004 och att 332 kontaktsamtal, 40 rådgivningssessioner och 99 remitteringar till andra narkotikarelaterade tjänster dokumenterades under samma period.


(133) Se “Tolkning av beslag och andra marknadsuppgifter”.

(134) Alla flyg från Nederländska Antillerna, Aruba, Surinam, Peru, Venezuela och Ecuador kontrolleras till 100 %. Under 2004 arresterades 3 466 narkotikakurirer som ett resultat av dessa kontroller och 620 som en följd av reguljära kontroller (nationella rapporten från Nederländerna).

(135) Detta bör kontrolleras mot de uppgifter som saknas för 2004 när de blir tillgängliga. Uppgifter om både antal kokainbeslag och beslagtagna mängder kokain 2004 saknades för Irland och Storbritannien; uppgifter om antal kokainbeslag 2003 saknades för Nederländerna 2004. Av skattningsmässiga skäl ersattes de saknade uppgifterna för 2004 med uppgifter från 2003. Uppgifter om de beslagtagna mängderna 2004 som lämnats av Nederländerna var endast uppskattningar som inte kunde inkluderas i analysen av trender upp till 2004.

(136) Se tabell SZR-9 i statistikbulletinen 2006.

(137) Se tabell SZR-10 i statistikbulletinen 2006.

(138) Se tabell PPP-3 i statistikbulletinen 2006.

(139) 1999 har använts som basår för valutorna i samtliga länder.

(140) Under perioden 1999–2004, fanns uppgifter om kokainets renhetsgrad tillgängliga för minst tre på varandra följande år i Belgien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Estland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern, Nederländerna, Österrike, Portugal, Slovakien, Storbritannien, och Norge..

(141) Se tabell PPP-7 i statistikbulletinen 2006.

(142) Under perioden 1999–2004, fanns uppgifter om kokainets renhetsgrad tillgängliga för minst tre på varandra följande år i Belgien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Estland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern, Nederländerna, Österrike, Portugal, Slovakien, Storbritannien, och Norge..

(143) Prekursor som används i tillverkning av kokain och är upptagna i förteckning i 1988 års konvention.

(144)  Dessa uppgifter innefattar inte kvantiteter som påträffats i stoppade leveranser.

(145) Baserat på ett viktat genomsnitt av nationella siffror. För mer uppgifter se fotnot ().

(146) För närmare uppgifter för varje land, se tabellen I 'General population surveys of drug use' i statistikbulletinen 2006.

(147) Se figur GPS-9 i statistikbulletinen 2006.

(148) 2001 enkät. I enkäten för 2003 rapporterades inte siffror för män respektive kvinnor per 10-årsintervall.

(149)  Källa: SAMHSA, Office of Applied Studies, 2004 National Survey on Drug Use and Health (http://oas.samhsa.gov/nsduh.htm#nsduhinfo). Observera att åldersintervallet i den amerikanska undersökningen (12 år och äldre) är större än det åldersintervall som används i ECNN:s rapportering för EU-undersökningar (15–64 år). Siffrorna för åldersgruppen 16-34 i USA har räknats om av ECNN.

(150) Se fotnot (70).

(151) Se figur TDI-2 i statistikbulletinen 2006.

(152) Se tabell TDI-5 i statistikbulletinen 2006; betr Spanien hänvisas till rapporteringsåret 2002.

(153) Se tabell TDI-4 i statistikbulletinen 2006.

(154) Se tabell TDI-23 i statistikbulletinen 2006.

(155) Se figur TDI-1 i statistikbulletinen 2006.

(156) Se tabell TDI-10 i statistikbulletinen 2006.

(157) Se tabell TDI-24 i statistikbulletinen 2006.

(158http://www.emcdda.europa.eu/?nnodeid=400