I EU:s medlemsstater fastställs förvisso den nationella narkotikapolitiken av myndigheterna i respektive land, men det råder numera stor enighet om fördelarna med att samarbeta på europeisk nivå. Detta kommer till uttryck i flera åtgärder till stöd för samordning och samarbete på narkotikaområdet som har genomförts på senare tid. Bland dessa kan nämnas två nya EG-förordningar om prekursorer som trädde i kraft 2005 och ett rådsbeslut om nya droger. Därutöver har nya rättsinstrument på området för penningtvätt och förverkande av tillgångar förstärkt insatserna för att bekämpa handeln med narkotika. EU:s nya narkotikastrategi 2005–2012 och dess två tillhörande handlingsplaner är emellertid de allra viktigaste verktygen när det gäller att forma det europeiska samarbetet och framtida insatser på narkotikaområdet. Den första handlingsplanen innehåller cirka 100 särskilda åtgärder som medlemsstaterna har lagt fram och som planeras vara genomförda 2008. Till strategin hör ett fortlöpande utvärderingsprogram som innefattar årliga översyner av framstegen med genomförandet samt bedömningar av åtgärdernas effekter när respektive handlingsplans period har löpt ut.
Strategin kan sägas representera en europeisk samsyn på hur narkotikaproblemet bör angripas. Den innehåller ett uttryckligt åtagande att tillämpa en välavvägd metod som kombinerar åtgärder för att minska såväl efterfrågan som tillgång. I strategin betonas samtidigt behovet av att basera åtgärder på bevisad effektivitet och att systematiskt utvärdera framstegen. Det finns fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaternas nationella narkotikapolitik vilka ofta speglar olikheter beträffande narkotikasituationen i de olika länderna och åtgärdspaketens sammansättning. Den nya narkotikastrategin är dock ett tecken på att den europeiska debatten om narkotikapolitiken i allt högre grad präglas av enighet om en gemensam ram för insatserna. Som exempel kan nämnas att nästan samtliga strategier för att minska efterfrågan innefattar åtgärder som avser förebyggande, behandling och minskning av skadorna, även om de har olika tyngd i de olika medlemsstaterna. Vissa åtgärder fortsätter att vålla livlig debatt, men i allmänhet tar denna debatt sin utgångspunkt i en bred enighet om de grundläggande principer som understödjer den europeiska metoden för att angripa narkotikaproblemet.
De nya uppgifter om förändringar av nationell narkotikalagstiftning som redovisas detta år visar att tendenserna från tidigare år håller i sig. En allt tydligare skiljelinje dras mellan brott som avser innehav av narkotika för eget bruk och brott som innefattar smuggling och handel. I allmänhet sker en förskjutning mot strängare straff för den senare typen av brott och en minskad betoning på frihetsberövande straff för den förra. Denna utveckling ligger i linje med de allt större satsningarna i hela Europa på förbättrade behandlingsmöjligheter och på åtgärder för att få bort missbrukare från de straffrättsliga systemen och istället låta dem genomgå behandling och rehabilitering. I de länder som har skapat en juridisk åtskillnad mellan innehav av narkotika för eget bruk och försäljning uppstår frågan om det finns ett bestämt behov att lagstifta om vilka mängder av en drog som ska utgöra gränsvärdet för eget bruk. Det finns för närvarande ingen samsyn i denna fråga och i de europeiska länderna har olika tillvägagångssätt antagits vilka varierar mellan att utfärda allmänna praktiska riktlinjer och att lagstifta om gränsvärden.
Uppgifter som redovisas i denna rapport visar att den uppmärksamhet som tidigare ägnats heroinmissbruk och injektionsmissbruk som centrala inslag i narkotikaproblemet måste breddas i hela Europa. Blandmissbruk och missbruk av stimulantia blir allt vanligare och det omfattande cannabismissbruket får allt allvarligare följder för folkhälsan. I många länder är dock opiatberoende (främst heroin) fortfarande den vanligaste anledningen till att klienter söker behandling. Opiatmissbruk angavs i cirka 60 % av alla ansökningar om behandling som anmäldes 2004, och något mer än hälften av dessa klienter (53 %) uppgav att de injicerade drogen.
Nästan 25 % av alla klienter som begär behandling för opiatmissbruk är 35 år eller äldre, och endast 7 % av de missbrukare som söker behandling för första gången är under 20 år. Det bör noteras att uppgifter om efterfrågan på behandling speglar antalet klienter som söker behandling under rapporteringsåret och inte innefattar klienter som fortsätter en behandling som har påbörjats tidigare år. Det totala antalet missbrukare som genomgår behandling är därför betydligt högre. Under de senaste åren har möjligheterna till substitutionsbehandling ökat markant i Europa som helhet, vilket innebär att behandlingssystemen innefattar en allt större grupp människor med heroinproblem, vilka blir allt äldre. Dessa människor kommer sannolikt att behöva vård och kräva stora resurser under många år framöver.
Större delen av det heroin som konsumeras i EU framställs i Afghanistan. Europa fortsätter att svara för de största beslagtagna mängderna heroin i världen, och som ett resultat av större beslag i sydöstra Europa (särskilt Turkiet) har denna region gått förbi västra och centrala Europa i fråga om konfiskerad volym. Den stigande trenden beträffande heroinbeslag understryker vikten av samordnade insatser för att bekämpa narkotikahandeln på en bredare europeisk nivå samtidigt som den väcker viktiga frågor om den ökade heroinframställningens effekt på den europeiska marknaden. Det går inte att urskilja några tydliga tendenser när det gäller genomsnittlig renhetsgrad, men en femårig (1999–2004) priskurva korrigerad för inflation pekar neråt i de flesta länder. Trots att heroinet är billigare och lättare att få tag på i Europa, finns det ännu inga bevis på att detta påverkar de totala konsumtionsnivåerna. Övergripande indikatorer tyder på att antalet nya heroinmissbrukare fortfarande minskar i Europa i vad som troligen är en stabil situation, där en stor andel av opiatmissbrukarna nu får substitutionsbehandling, åtminstone i vissa länder. Bland nya klienter som påbörjar behandling har antalet missbrukare med ett uttalat opiatproblem minskat i de flesta länder. Detta är emellertid ett område där kraftigt epidemiskt missbruk tidigare har konstaterats och det finns därför all anledning till fortsatt vaksamhet.
I årets rapport redovisas oroväckande tecken på att antalet narkotikarelaterade dödsfall, som generellt sett har minskat sedan 2000, ökade något i de flesta länderna 2004. Det är ännu alltför tidigt att avgöra om dessa små förskjutningar förebådar en långsiktig förändring, men man bör hålla i åtanke att narkotikarelaterade dödsfall utgör en av det olagliga narkotikamissbrukets allvarligaste folkhälsoeffekter. Även om andelen narkotikarelaterade dödsfall bland unga människor har minskat, något som stödjer antaganden att antalet nya injektionsmissbrukare av heroin minskar, tyder tillgängliga skattningar av narkotikarelaterad dödlighet (överdoser och andra orsaker) från stadsmiljö på att 10–23 % av den totala dödligheten bland vuxna i åldersgruppen 15–49 år för närvarande kan tillskrivas opiatmissbruk.
(Observera att dessa skattningar avser den vuxna befolkningen och är de senaste uppgifter som finns tillgängliga. Kompletta uppgifter och fullständiga metodanmärkningar finns i bifogad statistikbulletin.)
Cannabis
Antal som någon gång använt: minst 65 miljoner, eller 1 av 5 vuxna i Europa
Antal som använt det senaste året: 22,5 miljoner vuxna i Europa eller en tredjedel av dem som någon gång använt drogen
Antal som använt under de senaste 30 dagarna: 12 miljoner européer
Variationer mellan länderna beträffande antal som använt drogen under det senaste året
Total variation: 0,8 %–11,3 %
Vanligt intervall: 2,8 %–7,5 % (15 länder)
Kokain
Antal som någon gång använt: minst 10 miljoner, eller över 3 % av Europas vuxna
Antal som använt det senaste året: 3,5 miljoner vuxna i Europa eller en tredjedel av dem som någon gång använt drogen
Antal som använt under de senaste 30 dagarna: över 1,5 miljoner
Variationer mellan länderna beträffande antal som använt drogen under det senaste året
Total variation: 0,1 %–2,7 %
Vanligt intervall: 0,3 %–1,2 % (18 länder)
Ecstasy
Antal som någon gång använt: cirka 8,5 miljoner vuxna i Europa
Antal som använt det senaste året: 3 miljoner eller en tredjedel av dem som någon gång använt drogen
Antal som använt under de senaste 30 dagarna: över 1 miljon
Variationer mellan länderna beträffande antal som använt drogen under det senaste året
Total variation: 0,0 %–3,5 %
Vanligt intervall: 0,3 %–1,5 % (15 länder)
Amfetaminer
Antal som någon gång använt: nästan 10 miljoner eller cirka 3 % av vuxna i Europa
Antal som använt det senaste året: 2 miljoner, en femtedel av dem som någon gång använt dessa typer av droger
Antal som använt under de senaste 30 dagarna: mindre än 1 miljon
Variationer mellan länderna beträffande antal som använt drogerna under det senaste året
Total variation: 0,0 %–1,4 %
Vanligt intervall: 0,2 %–1,1 % (16 länder)
Opiater
Problemmissbruk av opiater: mellan 1 och 8 fall per 1 000 vuxna invånare (15–64 år)
Nästan 7000 akuta narkotikarelaterade dödsfall, där opiater förekom i cirka 70 % av fallen (uppgifter från 2003)
Primärdrog i cirka 60 % av samtliga ansökningar om behandling
Över en halv miljon opiatmissbrukare fick substitutionsbehandling under 2003
I många länder är injektionsmissbruk närmast synonymt med heroinmissbruk. Men det finns undantag och ett fåtal medlemsstater rapporterar förekomst av injicering av stimulantia i betydande omfattning, främst bland tunga missbrukare av amfetaminer. Tillgängliga uppgifter, som i viss utsträckning speglar bilden för heroin, tyder allmänt på ett minskat injektionsmissbruk på lång sikt. I många av de nya medlemsstaterna ligger dock injektionsmissbruket kvar på en hög nivå. I detta sammanhang är det viktigt att framhålla att tillgången på nationella eller regionala skattningar av injektionsmissbruket är bristfällig. Rapporter från studier av injektionsmissbruk i vissa regioner har till och med visat små ökningar på senare tid. Övervakning av heroinmissbrukare som genomgår behandling ger den mest kompletta bilden av detta beteende. Andelen injektionsmissbrukare i denna grupp har minskat dramatiskt i vissa länder men inte i andra. Bland de gamla medlemsstaterna har i synnerhet Danmark, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien och Storbritannien redovisat en minskande andel intravenöst missbruk bland heroinmissbrukare som genomgår behandling.
Kopplingen mellan injektionsmissbruk och hälsoproblem är välkänd. Injektionsmissbrukare löper en stor risk att drabbas av överdoser och allvarliga infektioner liksom andra hälsoproblem som blodförgiftning och blodpropp. Hiv är den hälsorisk som framför andra har påskyndat europeiska folkhälsostrategier för denna form av narkotikamissbruk och nästan samtliga länder genomför nu åtgärder som syftar till att förebygga nya fall. Program för tillhandahållande av rena nålar och sprutor, som förr betraktades som en kontroversiell åtgärd, finns i någon utsträckning i nästan samtliga medlemsstater, även om täckningen varierar betydligt mellan länderna. De flesta länder rapporterar en låg andel nydiagnostiserade hiv-fall som kan tillskrivas injicering, och andelen hiv-infekterade bland injektionsmissbrukare uppskattas vara under 5 %. Även i detta fall finns det dock anledning att tolka uppgifterna med försiktighet. För det första saknas fortfarande nationella uppgifter om anmälda hiv-fall för två av de största länderna som är hårdast drabbade av aids bland injektionsmissbrukare, nämligen Spanien och Italien. För det andra rapporteras att hiv-smitta fortsätter att spridas i vissa grupper av injicerande missbrukare i Europa, och i vissa av de befolkningsgrupper som har studerats finns till och med tecken på ökningar.
En betydligt mer negativ bild tar form om man studerar andelen infekterade med hepatit C-virus (HCV), som fortsätter att vara hög nästan överallt bland injektionsmissbrukare. Behandling av HCV-relaterade hälsoproblem bland aktiva och före detta injektionsmissbrukare kommer sannolikt att förbli en stor utgift för hälsovården under lång tid framöver. Om man drar slutsatsen att injektionsmissbruket sakta håller på att minska och att Europa har svarat väl upp mot den utmaning som den epidemiska spridningen av hiv utgjorde på 1990-talet, finns en reell risk att detta kan leda till passivitet i fråga om de hälsorisker som detta beteende fortfarande för med sig. Höga nivåer av endemisk HCV-infektion, fortsatt överföring av smitta bland injektionsmissbrukare, där ökad incidens konstaterats i vissa grupper, och en stor högriskgrupp av injicerande missbrukare i vissa av de nya medlemsstaterna talar sammantaget för nödvändigheten att även fortsättningsvis betrakta injektionsmissbruket med dess tillhörande hälsoproblem som en viktig folkhälsofråga i Europa och ett ytterst viktigt område för narkotikapolitik och forskning.
Denna rapport innehåller för första gången en analys av prisutvecklingen i missbrukarledet för olagliga droger under en femårsperiod. Priserna är korrigerade för inflation för att ge en mer rättvisande bild av förändringarna av priserna på olagliga droger i missbrukarledet över tid. Uppgifter om priser på gatan är svåra både att samla in och att tolka. Såväl drogens renhet, mängd som typ påverkar priset, liksom geografiska faktorer som om köpet sker i en storstad eller på en vanlig transitrutt. Drogpriserna skiljer sig också väsentligt mellan länderna och varierar över tid som en följd av störningar i tillgången. Trots dessa snedvridningar i uppgifterna, tyder tillgängliga siffror på att kostnaderna för att köpa droger har sjunkit för de flesta drogtyper i hela Europa. I de flesta länder har den huvudsakliga tendensen under femårsperioden varit en nedgång av priserna i missbrukarledet för cannabis, heroin, amfetamin, ecstasy och kokain (se illustration nedan). Även om tidigare uppgifter om priser i missbrukarledet i stort sett saknas och sådana uppgifter är svåra att tolka när de finns, är det oroväckande att den senaste tidens trend sammanfaller med antagandet att priserna kan ha sjunkit under längre tid. Uppgifter som finns tillgängliga från några av länderna med hög prevalens tyder exempelvis på att kokain och ecstasy var betydligt dyrare i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet än de är idag.
Observera:
Trenderna visar tillgängliga uppgifter om nationella priser i missbrukarledet för var och en av drogerna i EU:s medlemsstater och Norge, viktade för landets befolkningsstorlek för att bilda en övergripande europeisk trend. Priserna har justerats för nationella inflationstakter (basår 1999) och alla serier är indexerade till en bas på 100 år 1999.
Många länder kan inte lämna dessa uppgifter som är svåra att få tag i och ofta mindre tillförlitliga och ofullständiga. Länder som saknar uppgifter om priset på en viss drog för två eller flera på varandra följande år ingår inte i beräkningarna av trenden för den drogen. Trenden för brunt heroin är baserad på 9 länder, amfetamin på 9, kokain på 13, ecstasy på 13, marijuana på 13 och hasch på 14 länder.
I de fall uppgifter för 2004 saknas (11 fall) har priserna för 2003 använts, och när uppgifter för 1999 saknas (1 fall) har priser från 2000 använts. Uppgifter som saknas för andra år (12 fall) har interpolerats från intilliggande år.
Ytterligare uppgifter om priser 2004 finns i tabell PPP-1, PPP-2, PPP-3 och PPP-4 i statistikbulletinen.
Källor:
Prisuppgifter: Nationella Reitox-kontaktpunkter.
Inflations- och befolkningsuppgifter: http://epp.eurostat.ec.europa.eu/
Skattningar av kokainanvändningen (användning de senaste 12 månaderna) sätter nu kokain något före amfetamin och ecstasy som den olagliga drog som är näst vanligast. Den allmänna bilden är dock att användningen stabiliserats efter en period när antalet konsumenter av drogen ökat markant. Den stora ökningen av prevalensen för kokainanvändning i Spanien och Storbritannien från mitten till slutet av 1990-talet förefaller att ha stabiliserats efter år 2000 eller 2001. Vissa smärre ökningar av kokainanvändningen har visserligen konstaterats i ett fåtal länder, men några dramatiska ökningar har inte rapporterats någonstans. Totalt sett är situationen beträffande kokain fortfarande mycket skiftande i Europa och mer omfattande bruk av kokain är begränsat till några få länder i främst västra Europa.
Det vore fel att dra slutsatsen att tecknen på stabilisering av användningen av kokain automatiskt kommer att leda till en stabilisering av omfattningen av de problem som användning av denna drog orsakar. I Europa ligger kokainanvändningen på historiskt höga nivåer, och studier pekar på att ett vanligt mönster är att problem orsakade av en viss drog släpar efter och ökar först några år efter det att ökningar av prevalensen har konstaterats. Orsaken är att det tar tid innan mönster för intensiv och regelbunden narkotikaanvändning utvecklas och innan problemen blir synliga. Det kan börja ske i de europeiska länder där kokainanvändningen nu är väl etablerad. I såväl Nederländerna som Spanien rapporteras nu minst en av fyra ansökningar om behandling avse kokain och i hela Europa dubblerades grovt räknat antalet nya klienter som sökte behandling för kokainberoende mellan 1999 och 2004. Även om användning av crack-kokain fortfarande är mycket begränsad i Europa tyder rapporter om problem från vissa städer på att situationen kanske håller på att försämras.
Kokain påträffas ofta i toxikologiska analyser i samband med opiatrelaterade dödsfall och i flera länder har samtidigt bruk av kokain blivit ett erkänt problem vid behandling av heroinberoende. Uppgifterna är visserligen begränsade, men i 2005 års nationella rapporter rapporteras drygt 400 dödsfall ha orsakssamband med kokainanvändning och kokainrelaterade dödsfall förefaller öka i samtliga länder med hög prevalens. Siffran ovan är med största sannolikhet en underskattning och kokainanvändningens roll som bidragande faktor i dödsfall till följd av kardiovaskulära problem förblir okänd. Budskapet är tydligt: om Europa ska undvika en ökning av utgifterna för hälsovård som orsakas av användning av kokain, får en stabilisering av den totala konsumtionen av kokain inte tillåtas dölja vare sig behovet av bättre identifiering och förståelse av kokainrelaterade problem eller behovet att investera i utveckling av effektiva motåtgärder.
Ett tema som löper som en röd tråd genom hela denna rapport är det ökande behovet att utveckla motåtgärder som är lyhörda för dagens komplicerade och komplexa drogproblem. När verksamheter som avser förebyggande, behandling eller minskning av skadorna övervägs krävs bättre förståelse av vad som utgör goda metoder och evidensbaserade åtgärder. Bland de sammanlagt cirka 380 000 ansökningar om behandling som rapporterats under 2004, var cannabis den främsta orsaken till remittering till behandling i cirka 15 % av alla fall, vilket gör cannabis till den näst vanligast rapporterade drogen efter heroin. Missbrukarvården möter också allt fler problem som rör stimulantia och blandmissbruk, inklusive en betydande överlappning av problem orsakade av olagliga läkemedel och alkohol. På befolkningsnivå vet vi emellertid varken tillräckligt om effekterna på folkhälsan av regelbundet och ihållande bruk av dessa typer av droger, eller om de vårdbehov som användarna har. Den europeiska evidensbasen för att utforma motåtgärder mot drogproblem är starkast när det gäller att hantera problemet med olaglig opiatanvändning. I det fallet finns ett stort bevismaterial till stöd för utveckling och målinriktning av tjänsterna. Den allt större samsyn som vägleder politiken för sannolikt ändamålsenliga insatser för att bekämpa problematiskt heroinmissbruk åtföljs av ett växande behov av att nå samma klarhet om hur vi bör bemöta ett allt mer komplext europeiskt narkotikaproblem.
En kärnfråga är behovet att kunna hantera problem som orsakas av användning av flera psykoaktiva ämnen. Blandmissbruk blir alltmer erkänt som ett centralt område för utveckling av tjänster. Det är dock svårt att definiera begreppet blandmissbruk och i vissa hänseenden kan nästan alla som använder narkotika betraktas som blandmissbrukare. Blandmissbruket utgör också en betydande utmaning för systemen för narkotikaövervakning, eftersom dessa system oftast är baserade på mått på beteenden som är specifika för en enskild indexdrog. Det är därför absolut nödvändigt att en bättre konceptuell ram för att beskriva olika typer av blandmissbruk utvecklas, eftersom det är det första steget till förståelse av följderna av detta beteende. I årets rapport ägnas utrymme åt att lägga fram de analytiska frågor som måste lösas om Europa ska kunna möta utmaningen att bättre förstå vilka behov en allt större grupp har vars problem orsakas av användning av en rad olika droger snarare än ett beroende av en enda drog.
I syfte att förutse framtida problem görs i årets rapport, liksom tidigare år, ett försök att identifiera framväxande trender. Sådana analyser är per definition spekulativa och måste göras med försiktighet. En drog som uppenbart är förbunden med allvarliga folkhälsoproblem är metamfetamin. Samtidigt som de metamfetaminrelaterade problemen fortsätter att öka i världen, är drogens utbredning i Europa fortfarande begränsad till ett fåtal länder som under lång tid haft problem. Även om tillgängliga uppgifter inte tillåter oss att dra några klara slutsatser om trender, rapporterar nu fler länder beslag eller användning av drogen, vilket tydligt understryker behovet av mer intensiv övervakning av befolkningsgrupper i riskzonen.
Under 2006 har ECNN lagt fram en teknisk rapport om hallucinogena svampar och denna fråga sammanfattas också i vår årliga rapportering. Hallucinogena svampars tillgänglighet och användning förefaller ha ökat sedan slutet av 1990-talet men detta har i stor utsträckning passerat obemärkt. Användning av denna typ av drog förefaller oftast vara experimentell och rapporter om problem är fortfarande sällsynta. En allt större medvetenhet bland beslutsfattare om hallucinogena svampars tillgänglighet har emellertid lett till att vissa insatser har gjorts för att öka kontrollåtgärderna.
Psilocybin och psilocin, två av de psykoaktiva ämnen som finns i hallucinogena svampar, regleras genom en internationell konvention. Eftersom svamparna växer naturligt i många länder kompliceras frågan för lagstiftarna och den behandlas också på olika sätt i Europa. Övervakning av nya ämnen som kan utgöra ett hot mot folkhälsan och därför kräver kontroll får stöd av ett nytt rådsbeslut (2005/387/RIF) om informationsutbyte, riskbedömning och kontroll avseende nya psykoaktiva ämnen. Ett exempel på behovet av förvarning på detta område var den snabba spridningen av mCPP (1-3-klorofenylpiperazin) under 2005. Uppdykandet av mCPP illustrerar det faktum att de som sysslar med produktion av olagliga droger ständigt söker efter innovationer i form av nya kemikalier som kan föras in på marknaden. I fallet med mCPP är syftet förmodligen att förstärka eller mildra effekterna av MDMA (ecstasy). En sådan innovation kräver en motåtgärd eftersom dessa ämnens förmåga att orsaka allvarliga hälsoproblem är okänd. Det förvarningssystem som har införts genom rådets beslut utgör därför en viktig mekanism för att ingripa i ett skeende där unga européers hälsa äventyras av aktörer som söker vinning genom att undgå befintliga system för narkotikakontroll.